juli 2024

MÅNEN, HJÄRTAT OCH BEFRIELSEN I ATT SLÄPPTA TAGET OCH FÖRLÅTA Igår hade vi en fantastisk fullmåne här i Stockholm. Som alltid inför fullmånen har jag haft mer ork senaste veckan men känt mig tröttare på morgonen. Vissa forskare säger sig påstå att vi i snitt sover omkring 20 minuter kortare i samband med fullmåne. Många vittnar om sömnlöshet. Det är kanske inte helt vetenskapligt belagt vad som gäller. Men att månen påverkar planetens vatten är oomtvistat. Och att vi människor består till 70 procent av just vatten. Att vi är vattenvarelser samtidigt som månen påverkar tidvattnet i världshaven förefaller vara ett tillräckligt bra argument för att misstänka att månens faser är viktig också för oss tredimensionella varelser.
I andliga sammanhang brukar man säga att ju starkare kontakt du har men månen, desto bättre inriktat är ditt hjärtchakra. Och där vill vi ju vara. I hjärtchakrat finns vårt center för vänlighet, medkänsla och självkärlek – men också förlåtelse på ett mer allmänt frigörande plan. När vi känner oss lite tilltufsade och deppiga sitter roten till vår oro ofta i våra hjärtchakran. Oftast beror det på att vi av olika anledningar har dragit på oss av omvärldens negativitet och inte har redskap att släppa den och befria våra känslor. När det är fullmåne är en bra tidpunkt försöka jobba med en sån frigörelse som gör dig beredd att börja på ny kula.
Kanske har du varit med om att du eller nån annan börjar gråta eller känner sig helt matt, när du för första gången på länge har mediterat med andra? Det beror på att du med meditationens hjälp kommit åt dina omedvetna känslor och löst upp energiblockeringar. Ofta hjälper vi varandra att släppa bara genom att utföra meditationen i grupp. Det är häftigt och superbra för att höja dina individuella energier och komma i kontakt med din inre essens.
Meditationen är för mig den starkaste av livlinor. Jag gör en längre meditation varje dag. Ofta förbyts småaggressioner och ledsamheter mot en befriande känsla av att det där jag gick och tänkte på var ganska futtigt. Jag tycker att meditationen gör att jag blir förberedd på att röra mig ute bland stressade människor och får en bättre distans till både mig själv och andra.
En bra liten övning som jag ibland gör i samband med meditationen brukar jag kalla för ”förlåtelsetricket”. Det går ut på att jag föreställer mig att jag har en person framför mig som jag har någon liten konflikt med eller som behandlat mig på ett sätt som gör att jag hakat upp mig lite och ältar negativa tankar. Jag föreställer mig sen hur jag under ett par minuter kopplar ihop mig och personen med en ”energi-ring”, där jag låter varm, medkännande, kärleksfull energi cirkulera mellan oss. Jag försöker strunta i varför jag satt personen där. Det är inte konflikten i sig eller vad personen eventuellt gjort mot mig som är centralt. Det som är viktigt är att erkänna personens essens som människa med rätt att vara glad och lycklig. Till en början kan det vara lite jobbigt att tänka på den där personen på det viset, men eftersom jag vet att handlingarna fortfarande finns där utan att jag behöver förlåta just dem, så fortsätter jag energicirkulationen till dess att jag kan se den där personen för den hon är – bakom det jobbiga. I den stunden släpper roten till blockeringen i mitt hjärtchakra och jag känner mig fri att släppa irritationen och gå vidare med mitt liv.
Det händer ganska ofta att personer som är föremål för en sånt ”förlåtelsetrick” hör av sig, när man har gjort en sån här övning för att reda ut det som faktiskt finns kvar att reda ut. Men det är inte det viktigaste. För mig är det viktigast att släppa tanken på oförrätten och tillåta mig att se personen utifrån ett mindre laddat perspektiv, så att jag kan ägna mig åt annat i livet som inte tar kraft utan ger mig kraft.
Ännu är fullmånen stark, varför inte testa och sätt några gamla antagonister i din ”energi-ring” och se vad som händer. Och om du vill – hör gärna av dig och berätta hur det påverkade dig. Trevlig helg! Dela detta inlägg

Tankar om empati, skjutningar och ”oneness” På senare tid har jag fått vända och vrida på ordet empati i olika sammanhang. Bland annat sprang jag på en definition som Roberto Assagioli, den psykolog som grundade psykosyntesen, gjort. Assagioli sa att man inte kan nå fram till äkta existentiell förståelse utan empati. Han sa också att man behöver inta en opersonlig hållning och ställa sig själv åt sidan, så att man aktivt kan låta sig genomströmmas av ett starkt mänskligt intresse och på så vis upprätta en djupare inre relation. Jag tolkar det som att först när jag är i kontakt med mitt högre själv, min själ, så har jag möjlighet att förstå något av hur den där medmänniskan, som jag har framför mig, känner sig och agerar som hon gör. Jag tror att vi alla känner igen en nästan elektrisk kommunikation som man kan uppleva, när man ibland lyckas ställa sig själv så där åt sidan. Man möter någon som man inte riktigt förstått sig på, ser plötsligen människan med alla styrkor och svagheter och kan mötas i ett djupt samförstånd som överbryggar alla ens tidigare föreställningar och fördomar. Kommer du ihåg någon sådan situation? Jag har sådana erfarenheter titt som tätt i min vardag. Jag förväntar mig att det ska bli svårt att möta en person som jag vet vill något helt annat än jag. Och i stället för att argumentera, vi finner en allmänmänsklig värme mellan oss, för vi lyckats ställa oss själva lite åt sidan och se den andras situation och behov. Just då känns det så självklart att vi är så lika trots alla olikheter. På ett själsligt plan har vi då hittat vi vår ”oneness” vår kollektiva samhörighet. Wow. Då är det där praktiska ganska lättlöst.

Ibland kan det vara väldigt svårt att hitta den där wowkänslan. Imorse möttes vi av rubrikerna kring att ännu en ung människa som inte ens hunnit fylla 20 år skjutits ihjäl i Sverige, den här gången var det rapparen Einár. Vi vet ännu inte vem som hållit i vapnet. Men det är inte första gången unga kriminella skjuter på varandra i vårt land i år, tyvärr. I det läget kan det vara svårt att föreställa sig gärningsmannen och samtidigt känna empati för människor som skjuter ned unga människor på öppen gata. Men forskning visar att det är precis det som är verkningsfullt i långa loppet. Jag drar mig till minnes en studie som Lynne McTaggart berättade om i vår Master Class för kollektivt intentionssättande i våras. Lynne är vetenskapsjournalist och författare till The Field och har studerat kopplingar mellan intentionssättning och kvantfysik.

Lynne brukar tala om vagusnerven och dess betydelse, som en av kroppens längsta nerver, som utgår från ryggmärgen och sträcker sig igenom hjärtat, lungorna, ansiktsmusklerna, levern och matsmältningsorganen. Den har tre funktioner: att koppla ihop alla kroppens kommunikationssystem som hanterar omsorg, att sakta ner pulsen och därmed lugna effekterna av kampflyktreaktioner i det autonoma nervsystemet, det vill säga stilla kroppens stressreaktion, samt att initiera frisättningen av oxytocin, det hormon som får oss att känna kärlek, förtroende, intimitet och hängivenhet. Vagus kallas därför även ”kärleksnerven”.

Forskare vid University of California i Berkeley ville undersöka om aktivering av kärleksnerven hjälper till att stimulera universell kärlek hos en person och en större acceptans av skillnader mellan jaget och det andra, brukar Lynne berätta. De sjösatte ett unikt forskningsprojekt som involverade en grupp universitetsstudenter. Forskarna visade en grupp studenter bilder av undernärda barn – kanske de mest utsatta av världens offer. Så fort eleverna såg bilderna gick deras vagusnerver i gång rejält. En annan grupp fick inte samma utslag. De visades bilder som skulle framkalla känslor av lojalitet och stolthet för den egna universitetsinstitutionen, såsom bilder av landmärken på campus och lokala sportevenemang.

Det var kanske inte så konstigt. Men den mest intressanta effekten inträffade när de båda grupperna efter den första visningen visades bilder av tjugo andra grupper av främlingar som var markant annorlunda än de själva: demokrater, republikaner, helgon, dömda brottslingar, terrorister, hemlösa, till och med studenter från deras största konkurrensuniversitet, Stanford. De studenter som hade sett fotona av de undernärda barnen och därmed stimulerat vagusnerverna beskrev i mycket högre grad än de i ”stolthetsgruppen” att de kände en stor känsla av likhet och samhörighet med alla grupper av främlingar. Uppenbarligen var det här ett enkelt sätt att skapa ”oneness”, kollektiv empati. Aktiviteten hos vagusnerven hjälpte till att ta bort en gräns för separation, vilket fick eleverna att fokusera på likheter snarare än skillnader. Och dessa känslor av samhörighet ökade med högre stimulans av vagusnerven.
Liknande resultat har Lynne själv fått vid sina olika gruppintentioner för fred runt om i världen, där tusentals människor försatt sig i en känsla av att vilja fred tillsammans med andra som tillhör grupper som de normalt sett inte befattar sig med (bland annat israeler och palestinier). Många gånger har experimenten resulterat i att människor accepterat och till och med uttryckt kärleksfulla ord om grupper som de ursprungligen aldrig skulle ha känt empati för.

Det finns många som pratar i kvantfysiska termer kring sådant här; några säger att vi inte är vare sig subjekt eller objekt utan kanske rentav bara existerar när vi betraktar andra och annars är en del av samma energi. Alldeles oavsett hur man ser på den saken i den här tredimensionella verklighet som vi lever i nu, så bär jag med mig Assagiolis ord om att empati är en förutsättning för existentiell förståelse. Jag måste lyckas ställa mig åt sidan för att förstå de som väljer att skjuta unga människor, eftersom vi är del i samma system, samma energier.
Om du inte lyssnat på Sommar i P1 med Nicolas Lunabbas, Föreningen Hela Malmös grundare, så tycker jag du ska ta dig den tiden. Nicolas berättar om sitt engagemang i Malmöpojkar, där några blev skyttar och andra blev skjutna och någon blev basketproffs i USA. Jag fylls av medkänsla och medmänsklig omsorg, en känsla jag gärna vill behålla just idag. Vad kan jag då göra med det? För bra lösningar, krävs empati och för bra empati krävs tid. Du och jag kan ta oss tid att lyssna på dem som står långt ifrån oss i ord och handling. Kanske hittar vi det där allmänmänskliga som får oss att känna samhörighet.

Den magiska tiden – sniglar och effektivitet Det händer ibland vid dagens slut att en isande känsla kommer till mig när jag tänker på vad jag åstadkommit under dagen. Av alla de där sakerna jag tänkt hinna med och som står antecknade på lappar, i telefonen och på blocket på skrivbordet, har inte en enda blivit avklarad. Vart tog tiden vägen? Jag tänker igenom min dag och inser att jag gjort en del annat nyttigt och onyttigt – men inte det jag hade tänkt, det jag ville göra, det som leder mig och min verksamhet framåt. Frustrationen växer inom mig. Jag är inte bara oduglig på att planera. Jag är en snigel – en oduglig snigel.
Så här när helgen närmar sig kan man tänka sig att det där med effektivitet och planering inte är det man drömmer om till fredagsmyset. Men några tankar om tid är kanske inte helt fel just idag, för vem känner sig inte gladare och nöjdare efter en helg där man faktiskt hunnit med det man ville – om det så bara är att ha legat på soffan och tittat på en bra film. Så varför inte prata om tidens magi just idag?
När jag blir så där frustrerad över min egen otillräcklighet brukar jag påminna mig om en sak:  Vecko- och dygnstiden är fullkomligt demokratisk. Alla människor har lika mycket tid varje dag i veckan. Det gäller industrimagnaten, statsministern, påven, soffliggaren och även mig. Det hela handlar alltså bara om vad vi väljer att göra med den tid vi har och hur bra vi är att köra på med det vi vill. Sen försöker jag påminna mig om att jag faktiskt inte är sååå dålig på att planera. Tvärtom är jag strukturerad i det jag gör. Jag vet också vad som behöver göras och i vilken ordning. Mina problem är några andra. Jag måste erkänna att jag är en obotlig tidsoptimist (och det borde jag förstås ha tagit höjd för) och jag har svårt att hålla kvar kursen om något annat, som också är angeläget, kommer emellan.
Det får mig att tänka på en föreläsning av Bob Proctor som jag tyckte var så träffande. Bob har ju gjort sig en stor förmögenhet själv som andligt sinnad framgångscoach. I den här föreläsningen ville han fokusera på hur viktigt det är att fokusera på det man verkligen vill. Han berättade om ett möte i början av 1900-talet mellan två amerikanska industrimän och mångmiljonärer i stålbranschen, Andrew Carnegie och Charlie Schwab. Carnegie kallade till sig Schwab och sa: ”Jag har en idé som jag tror kan öka din effektivitet och få dig att få saker gjorda på ett mycket effektivare sätt än idag.” Schwab tittade på honom och sa: ”Jag har redan en massa idéer om hur vad jag ska jobba med.” Han fortsatte: ”Om du kan ge mig en enda idé om hur jag få det gjort som jag redan vet att jag ska göra, så ska jag betala dig vad du vill.” Carnegie svarade: ”Det kan jag.” Så bad han att få låna Schwabs block och skrev ned följande ord: Sex saker som jag ska göra imorgon. ”Jag vill att du skriver upp de sex saker du ska göra imorgon innan du går och lägger dig ikväll. Och när du går upp imorgon bitti, ska du göra dem. Det ska inte stå vad som helst som att köpa bröd på väg hem där utan sex verkligt guldgenererande idéer”, sa Carnegie. Han fortsatte: ”Om du gör så här, kommer du att vara mycket mer effektiv än du varit hittills. Skicka mig sen en check på vad du tycker att rådet är värt.” Ett tag senare fick Carnegie en check på USD 25 000 med ett meddelande: Detta är den mest värdefulla idén jag någonsin fått ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Bob Proctor summerar att han själv har gjort likadant i alla år och fokuserar på det som faktiskt behövs göras, bara sex saker om dagen. Han tillstår att han inte blivit så mycket smartare – men effektivare. När jag fick höra om den här idén tänkte jag genast att det här, det är något för mig, jag som gillar ordning och reda och struktur. Och så gjorde jag en lista på tio saker. Tio, undrar du kanske? Det skulle ju vara sex saker. Men jag tänkte att jag kanske kunde bli ännu mer effektiv än Schwab med några saker till på listan. Men jag fann ganska snart att jag oftast hade fyra ogjorda saker kvar när kvällen kom. Sex åtaganden är alldeles lagom. Det är så lätt att glömma bort att halva grejen är att känna sig nöjd med att man gjort just det som man förutsatt sig dagen innan; att glädjen med att starta sin dag drivs av energin att man kommer att lyckas. Det är så viktigt att man handlar utifrån rätt energier för att attrahera in framgång med vad man än företar sig. Och här gäller ju verkligen att vara sin egen bästa coach. Vem vill ha en coach som fungerar som en slavdrivare och sätter upp orimliga mål för en. En sådan person som visar upp de där fyra sakerna som blev kvar på listan och insinuerar att man inte någonsin går i mål, en sådan vill man ju säga upp bara efter några dagar. Jag talade min inre coach till rätta: Numera har jag bara sex saker på min lista. Det räcker och blir över och jag är nöjd med min coach, det vill säga med mig själv. Bra, eller hur?
Vad sätter du upp för sex guldmål för din morgondag? Kanske har du några tuffare: Handla inför veckan? Städa? Eller ringa pappa? Men kanske är de andra tre: Gå en promenad i skogen? Fika med en kompis? Eller ligga minst två timmar i soffan med en superbra bok? Bara du bestämmer. Det är din tid och ditt liv. Om du är nöjd med rådet, skicka mig ingen check på 25 000 USD, var i stället nöjd med dig själv. Och är du jättenöjd, skriv en rad till mig på sociala medier eller tipsa någon om min hemsida, så är vi fler som kan prata om sådana här livsviktiga saker med varandra. Dela detta inlägg

Känn in kroppen! Idag tänker jag blogga om något superviktigt; vårt mänskliga fodral kroppen. Ja, jag vet det här är en känslig sak för många, eftersom vi har så många idéer om hur vi borde se ut och hantera den. Många av föreställningarna kommer från programmeringar långt tillbaka i tiden. Vi har präglats av våra föräldrar, syskon, skolkamrater, media och hurtfriska vänner och ovänner. Men betraktar du dig inte som en superatlet, sluta inte att läsa här och deppa ihop totalt. Den här bloggen är till för alla oss som inte betraktat oss som självklara träningsgenier. Häng med ett tag till!
Jag vill först lyfta två viktiga saker att hålla i minnet: Alla idéer vi har om oss själva präglar vårt undermedvetna och vad vi sänder ut för signaler om oss själva på ett energimässigt plan. Utan kontakt med känslorna i vårt undermedvetna, kan vi inte styra kroppen dit vi vill. Den andra viktiga saken: Kroppen är faktiskt vårt huvudsakliga redskap i det här livet. Hur medvetna och själsligt upplysta vi än är, kan vi inte strunta i den för att den är ”i vägen för oss”. Det gäller alltså att få kroppen att samarbeta med psyket. Det är viktigt att hänga ihop som varelse. Hur tänker jag nu?
Jo, så här funkar det. Om du i skolan har mött någon som sagt att du inte kan springa så fort och du fått en känsla av att det kan bero på att du inte är lika slank och vältränad som kompisen, börjar du förmodligen grubbla över det. Kanske får du höra av någon annan att du inte är självklar till basketlaget heller – eller inte har en balettkropp. Det finns många sätt att sätta griller i huvudet på barn. Kanske hör också några andra omkring dig de här ”utsagorna” och bekräftar dem indirekt. Så småningom börjar du köpa idén om att du inte är lämpad för träning. En negativ tankeform har bildats och du känner ingen motivation att röra på dig. Förmodligen känner du dig lite ledsen och trött varje gång nån säger att ”det är så himla skönt att jogga 5 km” eller berättar om sina fantastiska upplevelser i fotbollslaget. Det beror på att du på ett energimässigt plan bekräftar att du inte är skapt för rörelse. En negativ tankeform kan faktiskt regera en person i decennier. Tro mig, jag ser många av dem i mina själläsningar. Du tar kanske den lätta vägen och börjar undvika det som känns jobbigt. Det bästa är att väldigt mycket går att bearbeta energimässigt. Och då blir det så mycket lättare fysiskt. Det finns forskning som visar att mental inställning är en otroligt viktig del av träningen. I ett experiment som Lynne McTaggart ofta refererar till fick en grupp gå till gymmet och öva biceps. En annan fick sitta i soffan och föreställa sig att de tränade samma muskelgrupp. Hos dem som faktiskt tränade ökade muskelkapaciteten med 30 %. Men hos dem som satt i soffan ökade den också – med 15 %. Hur stor effekt som träningen faktiskt hade beskriver inte historien. Förmodligen var kapacitetshöjningen större hos de som tränade. Men det intressanta att ta med sig, tycker jag, är att vår inställning bevisligen påverkar vår förmåga.
I vår tid av överkrav är det lätt att man tänker att det där med träning är något som ska visas upp och pratas om snarare än få dig att må bra och gilla dig själv. Kanske drar man på sig ett uppskjutandebeteende eller i värsta fall bryr man sig inte om kroppen alls, så länge psyket håller. En sak kan man vara klar över. Kroppen är vis och gör sig hela tiden påmind. Bryr man sig inte om den, ställer den till slut till med besvär.
En gång i tiden trodde jag att kroppen egentligen fanns till mest när jag tränade någonting aktivt. Jag har ju alltid dansat mycket, simmat en del och cyklat mycket. Men att kroppen skulle hänga ihop med intellektet hade jag bara dimmiga föreställningar om; typ att det var bra att motionera för att syresätta hjärnan. Att kroppen skulle vara sammankopplad med det jag kallade själen hade jag inte ägnat en tanke. Det var som om jag tänkte att det var två olika ”jag”.
Så en dag tog min energi slut. En lång tid av osäkra arbetsförhållanden ledde till ett nytt spretigt fast jobb med otydliga krav. Samtidigt skulle jag ratta en familj med många järn i elden, ett stort socialt engagemang och flera sorters föreningsaktiviteter. Allt gick före mitt eget välmående. Idag förstår jag inte hur jag kunde hålla ihop så länge. En av de saker jag först fick lära mig var att jag glömt bort att lyssna på kroppen. Jag var vid den tiden skeptisk till många saker jag idag tar för självklara och vet inte hur jag egentligen hamnade hos ett certifierat medium. Jag visste inte ens vad medial vägledning var. Besöket gjorde stort intryck på mig, eftersom mediet berättade om detaljer ur mitt liv, som var omöjliga att känna till om man inte kände mig eller hade varit hemma hos mig. Ett av de viktigaste budskapen var att jag behövde lyssna till min kropp och bromsa in helt. Förstod inte ens vad som menades. Jag som alltid är på språng satt stilla i två veckor (inte helt lätt) och gick sen till ett annat medium jag hittade på nätet, som en dubbelcheck. Detta medium började  med att säga att det var stor skillnad redan nu när jag började lyssna på kroppen. Jag var fortfarande osäker på hur, eftersom jag inte fattade hur man gör när man lyssnar inåt. Min kropp och mitt sinne behövde vila – mycket mer än jag trott. Där och då började min resa mot ett helare jag och mitt utforskande av energier som redskap för förändring. Och kroppen, ja, den var först ganska ovillig att samarbeta. Men genom att arbeta med känslan jag hade kring min kropp och dess förmågor, började jag så sakteliga bygga upp ett självförtroende och en tillit till att jag kunde bli starkare. Först släpade jag mig ut på kortare promenader. Så inspirerades jag av en vän som sa att han avbröt sin arbetsdag med 5-10 minutersträningar. Det lät ju överkomligt. Successivt lyssnade jag in vad just min kropp behövde för att orka. Det var ingen kvickfix, men det var heller inte mentalt så tungt som det hade varit tidigare. Jag gjorde det för att jag ville och för att jag visste att jag kunde. Idag tycker folk att jag är omständlig som inte kan börja min dag utan 45 minuters hemmaträning. Men det finns inget alternativ för mig. Jag har sällan ont i kroppen och är gladare. Men jag hör också när kroppen säger att idag är det halvt pass som gäller – eller att idag är jag alldeles för trött. Det händer det med. Men då vet jag att det är kroppen som vill det och inte mitt ego som bara vill komma undan. Mitt medvetande är omprogrammerat. Det finns ingen outredd känsla i mitt undermedvetna som intalar mig att jag inte kan eller tycker att jag inte är bra. Allt började med en förståelse som ändrade mitt sätt att se på mig själv, som på en person som är värd att få ta det lugnt när jag behöver och att få bra muskelträning när jag är pigg. Det är en positiv tankeform som har etablerats och som jag är väldigt stolt över. Ett tips är att checka in i kroppen åtminstone 3-4 ggr per dag – känna efter: Hur mår jag? Hur känns kroppen? Hur mycket orkar jag?
Din kropp är värd att få samma uppmärksamhet från dig. Du är värd det och din kropp är en viktig del av din multidimensionella varelse. Du kan ha stor nytta av att leva i samklang med kroppen – i vardagen och i all form av utveckling av ditt högre medvetande. Dela detta inlägg

Framgångsrika personer Har du medveten framgång i livet? Är du bland de få människor som traskar runt på den här planeten som säger: ”Mitt liv kunde inte vara bättre. Jag är en framgångsrik person.” Grattis! Det är ju superkul att du hittat hit till min blogg! Då kanske du vill veta varför du är så där framgångsrik? Du tillhör de få personer som lever i linje med känslorna i sitt undermedvetna och så har du levt med den kunskapen, inte bara inom ramen för den här livstiden, utan också under många andra inkarnationer bakåt i tiden. Det finns ganska få människor som du, som prickat in alla rätt. De flesta bär omkring på en massa skräp i sina underliggande känslor som styr allt vad vi gör. Och vi vet inte ens om det.
För några år sen gick jag omkring i en annan sinnesstämning. Varför lyckas jag aldrig få till det, tänkte jag? Räkningarna var lika långa som dagarna som jag skulle tillryggalägga. Och jag oroade mig för det mesta. Jag jobbade med människor och organisationer i låginkomstländer. Jag oroade mig för många saker, till exempel att råka ut för en trafikolycka utomlands, eller att mina barn skulle bli konstiga av att vara borta från sin mamma. Jag oroade mig för att jag skulle infekteras av någon mystisk tropisk sjukdom och för att bli rånad. Jag oroade mig mycket för alla andra runt omkring mig och vad de skulle tycka. Det värsta vore om nån på jobbet såg att jag var sådär orolig och tänkte att ”den där nervösa typen” kan vi inte ge mera ansvar. Och det märkliga var att mina rädslor hela tiden bekräftades. Ju sämre jag kände mig, desto sämre var jag. Till slut vågade jag knappt uttala mig om saker och ting. Jag levde i rädslor och fick tillbaka det jag sände ut. Livet VAR faktiskt ganska besvärligt, särskilt som jag försökte dölja det så mycket, något som alla med grundläggande kunskaper om energier fattar är OMÖJLIGT.
Idag är jag praktiskt taget inte rädd för någonting och ändå har jag inte hälften av den materiella säkerhet jag hade då i form av anställningstrygghet och försäkringar. Och jag är GLAD och TACKSAM över att jag lever just det här livet. Jag LEVER faktiskt numera – på riktigt. Visst dyker det upp hinder och utmaningar hela tiden. Men jag ser dem inte på samma sätt som ödesdigra fallgropar eller slumpartade orättvisor. Jag har tillit; allt ordnar sig. Och hur kommer det sig nu, kanske du undrar?
Ja, det gick inte över en natt. Ett av mina stora uppvaknanden kom när jag av en slump gjorde en grundläggande Soul Realignment-läsning och fick klart för mig att jag hade karmamönster med mig från ett par livstider där jag levt i starka offerenergier. De hade hängt kvar och spillt över också i det här livet. Och så fick jag reda på att en väldigt viktig ingrediens för att tanka in mer livskraftsenergi var att få ha vackert omkring mig och välordnade system. Plötsligt förstod jag varför jag alltid hamnat i att strukturera upp saker (något som jag i och för sig gillat). Men sedan hade jag blivit kvar i att upprätthålla strukturerna i stället för att gå vidare med mina unika förmågor. Det var bekvämt för andra och jag var beredd att offra mig för den goda saken. Min specialbegåvning i att stödja och uppmuntra andra hade visserligen då och då noterats. Men jag hade inte alls fattat att det här var ett så starkt kort att jag skulle bygga min USP runt det. Med läsningen förstod jag äntligen det som låg dolt för mig i mitt undermedvetna och vilka som var mina bästa egenskaper som skulle ge mig maximalt med livskraftenergi. Och viktigast av allt var att jag förstod att jag själv alltid bär ansvar för de sinnestämningar och situationer jag hamnar i och att jag kan göra något åt dem. Det var bara att börja jobba på det. Att bearbeta offerenergi är faktiskt ganska enkelt. Man behöver bara sätta sig själv i absolut centrum och göra små uppmuntringar av sig själv i tid och otid, något som förstås är extremt obekvämt för den som levt som om livet var uppbyggt kring ens eget lidande.
Så snart jag började arbeta med att lyfta mina egna unika själegenskaper och motarbeta de energier som styrde mitt undermedvetna, började det hända fantastiska saker. Idag lever jag ett liv som jag styr över själv och där jag kan tillåta mig att vara den jag är. Vill jag inte stressa, så gör jag inte det. Vill jag sitta en kvart i solen, så gör jag det. Vill jag prata en stund med en klient efter tiden är slut, så gör jag det. Jag vet att jag ger mig själv, min familj och mina klienter för dem viktiga VÄRDEN och då får jag kompensation för det i form av mer tid, kärlek och ekonomiska resurser. Och den kompensationen kommer inte alltid från väntat håll. Men den kommer. Och jag har tillit till det. Jag vet numera vad jag som själ är bra på och hur jag ska styra mitt undermedvetna för att nå dit jag vill.
Är jag framgångsrik? I mina ögon är jag det. Vill du också förstå hur du attraherar in mer framgång i ditt liv? Då tycker jag att du ska unna dig en grundläggande Soul Realignment-läsning hos mig. Den ger dig en bild över hur du fungerar som energivarelse på själnivå – vilka dina unika själegenskaper är och dina speciella utmaningar. Och jag hjälper dig att rensa i gamla onödiga karmamönster. Mitt mål är att alla mina klienter ska kunna säga just så där: ”Mitt liv kunde inte vara bättre.”
Är du en av dem?

Det du inte vet om dig Vad vet du egentligen om dig själv? Har du funderat över det? Vi är alla experter på oss själva. Jag vet till exempel att jag är född i Stockholm av två föräldrar som hade en ovanlig kombination av arvsanlag som gjorde att de barn de fick gemensamt hade stor risk att dö i en obotlig sjukdom. Jag vet att jag hade enorm tur som inte gick samma öde till mötes som min syster som blev sjuk när hon var två år och dog när hon var tio – helt utan kontakt med omvärlden. Jag var sju och ett halvt. Jag vet att min tuffa uppväxt har präglat mig och alla mina relationer.  Men hur bra är det att vara snusförnuftig och samtidigt leva i en fantasivärld när man ska försöka smälta in skolvärlden till exempel?
Kanske man skulle satsa på att göra rätt helt enkelt, tänkte jag som tolvåring, och skrev in det som min högsta dröm i boken ”Mina vänner”: ”Jag vill göra allting rätt, så att ingen har nån anledning att klaga.” Hur bra blev det på en skala? Vem vill ha en perfektionist hängande över sig? Och hur lätt var det att göra rätt – för ALLA andra? Jag gjorde i alla fall inte rätt för mig själv.
När jag hade grubblat över mina misslyckanden och gått i psykoterapi för att försöka förstå dem, hade jag ändå bara lyckats fatta att nåt väsentligt blivit fel – ganska rejält fel. Men vad? Kanske man bara skulle acceptera att man är som man är, tänkte jag då, även om det inte är en helt igenom kul figur man har blivit?
Men efter att allting ställdes på sin spets för några år sen, och det ska jag berätta mer om i en senare blogg, började jag läsa på om det mänskliga medvetandet och strukturera mina intryck. Jag insåg att det som var jag inte bara var mitt medvetna jag. Mina känslor och min intuition styrdes till exempel helt av mitt undermedvetna jag, som hade en helt annan syn på hur jag skulle agera än det jag trodde var jag. Jag gick omkring i världen med dubbla agendor: Det medvetna jaget utgick från vad jag lärt mig av mina misstag och min omgivning. Mitt undermedvetna jag var helt utom kontroll och poppade upp på oroväckande sätt, när jag minst anade det. När jag hamnade i pressade situationer, blev det inte alls som JAG hade tänkt mig utan som det läskiga okontrollerbara undermedvetna signalerade. Huh! Dags att skaffa sig en gemensam plan på alla nivåer av MIG! Om du tänker dig att den här bilden föreställer mig – eller dig – och den övre ringen är ditt medvetande och ditt undermedvetna och den undre är din kropp, så går en mängd information utifrån det undermedvetna och från din kropp – information som inte alltid matchar ditt medvetna tänk och det du vill utstråla. Och så handlar du med motstridiga förtecken och förstår inte varför saker inte vill gå din väg. Så var det för mig. Det jag inte visste om mig styrde under många år mitt liv – utan att jag hade minsta aning om det. Det är därför det är så viktigt att bli bekant med sitt undermedvetna, omfamna det och ta hjälp från det övermedvetna när det behövs. Vad jag menar med det kommer jag att resonera vidare om i en senare blogg. När du kör en plan, kan du åstadkomma verklig förändring. Det är bara att acceptera: Du och jag är energivarelser både till medvetande och kropp. Och bara den som känner sina energimässiga förutsättningar kan bemästra dem. Det kan ta lite tid. Men wow vad vi kan åstadkomma när vi bemästrar dem. Jag skulle önska att vi inte bara skapade bättre liv åt oss själva utan också åt mänskligheten som kollektiv. Men då behöver fler lära sig det här. Är du med?

SER DU TRÄDTOPPARNA OCH LYSSNAR INÅT? ELLER ÄR DU OCKSÅ EN BLÄCKFISK-STRUTS? Av någon anledning känner jag mig ibland väldigt nöjd när jag rattar åtta saker samtidigt och kör på i 180 kilometer i timmen tills jag stupar.
Det är en av mina delpersonligheter som jag har valt att kalla ”bläckfisk-strutsen” som då har tagit över mig. Den är superbra på att göra en massa praktiska saker som både tillfredsställer mitt ego men också en hel del andra människor runt omkring mig. Det är därför den är nöjd när den lyckas ta mig i besittning. Men den har den trista egenskapen att, trots att den är rätt effektiv, vilket förstås är en uppskattad egenskap i dagens samhälle, så sticker den ned sitt lilla strutshuvud djupt i sanden. Den vägrar att ens tänka tanken att jag behöver vila, kärlek, göra roliga saker och slappa lite. Och den glömmer helt att det finns en morgondag dit krafterna också måste räcka. Och det som händer är att jag glömmer att lyssna på min inre röst, mitt autentiska Själv – mitt högre jag, det som vet vad jag faktiskt behöver och blir lycklig av.
Bläckfiskstrutsen har varit i gång i flera veckor nu, vilket gjort mig utmattad och vilsen. Det räcker inte med att sova och äta bra när jag inte hör mig själv. Idag gick jag ut i skogen – lite planlöst med en svampkorg på armen. Då hörde jag plötsligen rösten igen. Jag blev så glad. Jag börjar bli hel. Den sa: ”Låt hörlurarna ligga i fickan. Du orkar inte mer intressanta samtal och nya kunskaper och infallsvinklar just nu. Du behöver vila från uppmuntrande telefonsamtal. Inte ens stimulerande poddar är rätt för dig just nu. Du är trött av allt fixande och all kommunikation.” Och det stämmer ju. Jag har haft galet mycket att göra med förberedelserna inför förra veckans mässa och de båda utbildningar jag går. Den viktiga reflektionen har uteblivit kring ”vem är jag?” och ”vem är de viktiga personer jag möter?”.
Och så satte jag mig ned på en stubbe och försökte minnas människorna bakom de fantastiska samtal jag hade med några mässbesökare i förra helgen. Jag sände varma tankar och hoppas att vi ska höras snart igen. Det var som om hjärtat vaknade upp och strålade ut värme och energi i kroppen. Och jag tänkte vad viktigt det är att se var jag går fram i livet och känna den tacksamhet som det för med sig att känna värme och gemenskap med nya kloka människor. Det är så lätt att ha huvudet kvar i sanden och snubbla framåt utan riktning. Nu har bläckfisk-strutsen gått hem för den här gången och jag är fri. Hoppas du också har ett sätt att tona in din inre röst när kraven blir många och högljudda.
Trevlig helg! Dela detta inlägg

Följ magkänslan Känner du rätt ofta att du skulle vilja packa ihop dina saker på jobbet och dra ut i friska luften? För några år sen kändes det så mest hela tiden för mig: Här sitter jag och granskar årsrapporter medan syrenerna blommar och livet passerar där utanför. Jag missar alla försommarkvällar när jag måste gå och lägga mig tidigt för att orka upp till det jobb jag får betalt för. Jag måste. Vissa arbetsmoment var roliga, som när jag fick lyssna på och vägleda personer som berättade om sina liv och utmaningar. Jag tyckte att den delen av arbetet var så försvinnande liten. Och det var den, eftersom det var så jag såg det. Problemet var att jag kände det som att jag alltid levde i konstant brist. Då hade jag ännu inte upptäckt att jag faktiskt hade förmågan att skapa det liv jag själv ville ha. Jag var fast i offerkoftan och hade inte sett sambanden mellan att ha roligt och att vara framgångsrik. Jag levde i villfarelsen att om jag bara var tillräckligt arbetsam, professionell, snäll och hjälpsam så skulle jag belönas…nån gång i framtiden. Pengarna var alltid slut några dagar före löning och det fanns alltid mer jobb att göra, fler människor att tillfredsställa, mer teknik som hakade upp sig. Och jag skruvade upp tempot för att hinna med. Gick upp tidigare och tidigare på morgonen och gjorde fler och fler strategier för hur tiden skulle optimeras. Men framtiden infann sig aldrig. Jag fortsatte att känna brist på ljusa försommarkvällar, underbar natur och härliga stunder med vänner och fyllde samtidigt på livet med ännu fler plikter både på jobbet och hemma. Jag planerade och planerade och fattade inte varför andra verkade surfa fram på räkmackor. Var fanns min belöning, jag som arbetade så hårt.Så ställdes hela livet plötsligt på sin spets och jag var tvungen att lägga om livsföringen. Vad som hände ska jag berätta om i en blogg längre fram. Först förstod jag inte vad som var fel. Jag hade ju gjort allting rätt. Eller hade jag det…?Nej, jag hade gjort allting helt fel i flera decennier. Men det fattade jag inte först. Jag hade rusat runt i ekorrhjulet, fast i ett vansinnigt mentalt paradigm som byggde på att jag upplevde att jag inte förtjänade vare sig livsglädje, hälsa eller pengar. Jag tvärnitade och lyckades uppfatta att jag nog missat att jag hade en kropp som behövde support. Vad skulle jag göra med den? Ett tag senare förstod jag att skälet till att jag missat kroppen var att tankarna var låsta vid det där paradigmet om hur livet fungerar, som jag hade levt efter i hela mitt liv. När jag började lyssna på livet, hände otroliga saker som jag dittills skulle ha avfärdat på stört som tokiga fantasier. Det var bara det att det fanns en logik bakom dessa händelser som gjorde att de inte gick att avfärda. Vad som hände kommer jag att berätta om i flera bloggar framöver. Det viktiga just nu var det som faktiskt hände – först sporadiskt och sedan alltmer frekvent. Allt eftersom jag med sakta steg började upptäcka vad jag saknat, inte gav orosmolnen uppmärksamhet och oftare drömde mig bort till det liv jag egentligen ville leva, så började livet fyllas på med glädjeämnen. Jag tycktes snubbla över kloka och vänliga människor, riktiga inspirationskällor. Den energi jag investerade i människor runt omkring mig uppskattades plötsligt på ett helt nytt sätt. Jag fick höra att jag hade exceptionella förmågor. Jag fick också tid över till sånt jag tyckte om att göra. Och samtidigt, hör och häpna, började finansiella resurser ramla in över mig från de mest oväntade håll. Vad hade jag gjort för att förtjäna allt detta? Jag ansträngde mig ju inte hälften så mycket som jag hade gjort tidigare. Ändå var jag så mycket lyckligare och friare. Ju mer jag tänkte på hur fantastiskt bra jag hade det, desto bättre gick det. Vad jag inte visste då var att det här är lika naturligt som att en sten faller mot marken, om jag släpper den. Bristtänk framkallar brist. Hårt arbete framkallar hårt arbete. Men glädje framkallar också glädje. Och frihet framkallar mera frihet. Jag hade ändrat mitt paradigm och börjat attrahera in nya saker i mitt liv. Du och alla andra har precis samma förmåga. Du kan bli precis så framgångsrik du vill på alla livets områden. Det är sant. Jag är här för att få dig dit. Jag började arbeta med det mänskliga medvetandet och hur vi kan maximera det och skapa ett friare liv. Jag började lägga grunden till Akashainspiratören. Och i stort sett allt jag gör är att följa magkänslan.

DAGS ATT OMFAMNA SKUGGORNA Varför är det så svårt att vara nöjd? Det är något som jag gång på gång frågar mig. Tidigare har jag bloggat om att jag under stor del av mitt liv drivits av en massa rädslor. Det var förstås en enorm befrielse att slippa gå omkring och vara rädd för en massa saker som andra människor var inblandade i. Och jag måste medge att jag under en period känt mig ganska stolt över att jag numera tar saker med större ro – är rätt chill rent av.
Men så kan jag allt som ofta känna mig irriterad och frustrerad på ett annat sätt. Frustrationen gäller mig själv. Varför låter jag mig påverkas av lägre energier hela tiden. Exempel? Ja, jo det finns det verkligen gott om. Jag har till exempel en gubbe som jag brukar kalla ”herr tidsoptimist” boende i mig som tror, och kanske till och med tycker, att jag är och borde vara väldigt effektiv – men på mitt eget sätt. Då och då låter jag mig övertalas av honom.
Jag leder ju kurser och seminarier och deltar dessutom i en hel del evenemang på kvällstid, vilket gör att jag har få kvällar när jag kan äta middag med familjen. Min yngsta dotter är 17 och väldigt självständig. Hon satsar på skolan, har flera fritidsintressen och är borta varje helgkväll med olika kompisar. Det är jag förstås glad för. Men det händer att vi inte äter middag tillsammans på en vecka. Eftersom hon är sist ut, så vet jag ju så väl att den här tiden vi har tillsammans är begränsad. Så då tänkte jag att jag skulle försöka boka in en middag i veckan när jag är mamma helt enkelt. Enkelt? Och så tittar jag i kalendern och messar dottern (ja det är så man kommunicerar med tonåringar ju, eftersom man inte har Snap Chat). Vi bokar in en kväll. Det känns bra i magen.
Sen gör jag en veckoplanering av det övriga: Någon klient ska bokas in, några andra kontaktas om erbjudanden, bokcirkeln ska förberedas, nyhetsbrev ska ut och en läsning ska vara klar. Jag streckar för i kalendern och känner mig nöjd. Men då har jag inte tänkt på att jag behöver läsa sex kapitel i en bok till coachutbildningen. Den ska ju vara läst till nästa vecka. Och jag har ju bjudit hem min gamla mamma på middag på fredag. Hon KAN bara inte sitta ensam vecka efter vecka. Och så skulle jag behöva åka till tippen med diverse grejor som jag snubblar över så fort jag kommer in. Och laga de där kuddarna i mottagningsstolarna.
Vet du vad min tidsoptimist säger då? Han vill inte hjälpa mig att prioritera för hans positiva sida är att han är väldigt entusiastisk till alla mina idéer. Och det blir jag såklart peppad av. Han säger: ”Enkelt, du gör bara så här: Du tar det viktigaste först. Sen tar du det näst viktigaste. Och sen det tredje viktigaste, och så vidare och så vidare.” Jag lyssnar på detta. Kanske en bra idé. Det tar tid att prioritera, inbillar jag mig. Bättre att sätta igång och göra. Och så blir det KRASCH härdsmälta i systemet.
Tiden för middag med dottern krymper till ett minimum. Vi kastar i oss maten och jag är i tankarna på nästa moment. Planeringsmötet hamnar efter middagen och när man redan sitter vid datorn, är det väl lika bra att justera några saker i webshopen. Missnöjet med mig själv börjar redan där. Varför ska det vara så svårt?
Dagen efter ringer någon som behöver prata en stund. Nu har tidsoptimisten packat ihop till förmån för ”hjälparen”. Vi får till ett bra samtal i positiv anda. Men efteråt tittar ”fru frustration” fram med sina pekpinnar. ”Vad var det jag sa, nu har du inte gjort den där läsningen idag heller…vilket of course kommer att innebära att du måste läsa dubbelt så många kapitel av den där tråkiga Coachboken i helgen – i stället för att ta fram den där spännande om ”Helig design”, som du ju ville läsa.” Jag får magknip och känner skam. Jag som får lägga upp min tid helt själv äntligen i livet. Varför trasslar jag till det? Varför kan jag inte sätta rimliga gränser?
Jag sätter mig ned och tittar ut över vattnet. För vem vore jag egentligen utan mina skuggor. De är ju inte där för att de är så superbekväma alla gånger. Men de är ju mina delpersonligheter – inte hela jag – men en del av det ofullkomliga. Jag sluter mina ögon och lägger mina energimässiga armar runt ”herr tidsoptimist”, ”hjälparen” och ”fru frustration” och försöker värma dem lite i januarikylan. De vill ju bara försöka få lite ordning på mig – var och en utifrån sina idéer. Och de tar visserligen stor plats men är så mycket trevligare än ”superpresteraren” som lurade mig att springa i ekorrhjulet under så många år. Tänker att det är så viktigt att vara vän med sina skuggor att inte döma dem för hårt, kanske le lite åt dem, när de är som jobbigast och våga omsluta dem med min kärlek.
Har du några skuggor du har svårt att bli vän med? Skriv gärna och berätta. De kommer alltid att finnas där. Det är lika bra att acceptera. Det är enbart upp till dig hur du ser på dem. Se hur mycket du har lärt av dem. Titta in i dig själv innanför skalet och se det vackra som är Du med alla dina bra och sämre delar av dig själv och inse att Du är vacker precis som du är. Den första man borde förlåta är sig själv, så släpper energierna och man är fri. Vem gillar att vara tillsammans med ”fru perfekt” – egentligen? Önskar dig en fin helg med alla dina delar! Dela detta inlägg