Skip to content

Ser du trädtopparna och lyssnar inåt? Eller är du också en bläckfisk-struts?

SER DU TRÄDTOPPARNA OCH LYSSNAR INÅT? ELLER ÄR DU OCKSÅ EN BLÄCKFISK-STRUTS? Av någon anledning känner jag mig ibland väldigt nöjd när jag rattar åtta saker samtidigt och kör på i 180 kilometer i timmen tills jag stupar.
Det är en av mina delpersonligheter som jag har valt att kalla ”bläckfisk-strutsen” som då har tagit över mig. Den är superbra på att göra en massa praktiska saker som både tillfredsställer mitt ego men också en hel del andra människor runt omkring mig. Det är därför den är nöjd när den lyckas ta mig i besittning. Men den har den trista egenskapen att, trots att den är rätt effektiv, vilket förstås är en uppskattad egenskap i dagens samhälle, så sticker den ned sitt lilla strutshuvud djupt i sanden. Den vägrar att ens tänka tanken att jag behöver vila, kärlek, göra roliga saker och slappa lite. Och den glömmer helt att det finns en morgondag dit krafterna också måste räcka. Och det som händer är att jag glömmer att lyssna på min inre röst, mitt autentiska Själv – mitt högre jag, det som vet vad jag faktiskt behöver och blir lycklig av.
Bläckfiskstrutsen har varit i gång i flera veckor nu, vilket gjort mig utmattad och vilsen. Det räcker inte med att sova och äta bra när jag inte hör mig själv. Idag gick jag ut i skogen – lite planlöst med en svampkorg på armen. Då hörde jag plötsligen rösten igen. Jag blev så glad. Jag börjar bli hel. Den sa: ”Låt hörlurarna ligga i fickan. Du orkar inte mer intressanta samtal och nya kunskaper och infallsvinklar just nu. Du behöver vila från uppmuntrande telefonsamtal. Inte ens stimulerande poddar är rätt för dig just nu. Du är trött av allt fixande och all kommunikation.” Och det stämmer ju. Jag har haft galet mycket att göra med förberedelserna inför förra veckans mässa och de båda utbildningar jag går. Den viktiga reflektionen har uteblivit kring ”vem är jag?” och ”vem är de viktiga personer jag möter?”.
Och så satte jag mig ned på en stubbe och försökte minnas människorna bakom de fantastiska samtal jag hade med några mässbesökare i förra helgen. Jag sände varma tankar och hoppas att vi ska höras snart igen. Det var som om hjärtat vaknade upp och strålade ut värme och energi i kroppen. Och jag tänkte vad viktigt det är att se var jag går fram i livet och känna den tacksamhet som det för med sig att känna värme och gemenskap med nya kloka människor. Det är så lätt att ha huvudet kvar i sanden och snubbla framåt utan riktning. Nu har bläckfisk-strutsen gått hem för den här gången och jag är fri. Hoppas du också har ett sätt att tona in din inre röst när kraven blir många och högljudda.
Trevlig helg! Dela detta inlägg