Pax vobiscum - julefrid

Pax vobiscum - julefrid

Pax vobiscum - julefrid

PAX VOBISCUM: OM JULEFRID När människan Ulrika jagar omkring i den världen, som de allra flesta upplever som den enda, tappar jag ibland fotfästet. Jag glömmer vem jag är. Det är en märklig känsla av avstängdhet, tomhet och på samma gång maktlöshet. Och jag blir mitt sämsta jag. Det har hänt nu igen. Den här gången berodde det nog på att jag blev sjuk i början av månaden - igen. Feber och snuva inget allvarligt, men jag kunde inte ta hand om hela min varelse som jag brukar. Jag var ju för sjuk för att ta hand om kroppen och själen i min dagliga morgonrutin. Och när jag blev friskare hade jag ju missat så många plikter att jag fortsatte att slarva lite med träning och meditation. Ville ju komma i kapp. Och vips hade jag glömt varför jag är här på den här planeten. Så fort det kan gå. Vad hände då? Jag gav mig ut i julhandeln och köpte några svindyra saker som ingen behöver men någon förhoppningsvis uppskattar åtminstone i övermorgon. Jag skrev själv en önskelista på några saker som jag alldeles säkert kan leva utan men skulle kunna bli glad över en stund. Jag satte i gång det där listskriveriet över saker som måste göras och suckade över den ilska och lättja jag tyckte att jag möttes av – både i min nära omgivning och på stan. ”Tänk att det ska vara så svårt att samarbeta”, tänkte jag och tänkte inte på mig själv som problemet utan på dem som jag förväntade mig skulle samarbeta med mig. Sen satte stressen in och jag började oroa mig för att jag inte skulle tjäna tillräckligt med pengar för att överleva. Så var jag igång – fast i den verklighet som sedan länge faktiskt inte är min verklighet. Så vaknade jag lite för sent på dagen med smärtor i nacken. ”Ska den krångla nu också när jag inte har tid.” Den dagliga reflektionsstunden med meditationen och förankringen inåt sköt jag upp till sent på dagen och kortade av. Det dåliga samvetet gnagde liksom en gnutta självförakt som letat sig in i mitt väsen. Eftersom jag varken tränat bra eller hittat mitt harmoniska lugn innan jag visade mig bland folk, fortsatte jag att känna mig frustrerad och felsöka andra. STOPP. Är jag inte tillräckligt smart för att förstå att jag lät saker ske i fel ordning och av fel orsak, att jag inte tog tag i mitt liv på det sätt jag visste var det riktiga? Men så dök den där fantastiska psalmen upp i spellistan, när Teresa och jag julbakade, den som jag alltid tyckt varit så vacker men totalt glömt bort, den som Topelius skrivit texten till och Sibelius tonsatt i vårt östra grannland och jag lät texten sjunka in ännu en gång. ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid. Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid… Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.” Känslan blev så stark att jag blev tvungen att sätta mig ned. Evigheten var med ens över mig liksom insikten om att jag faktiskt inte behöver någonting alls mer än den där friden. Varför all stress och överkonsumtion? För det är verkligen så. Jag gillar inte shopping längre eller att saker tillverkas av människor som är förtryckta av andra på andra sidan jordklotet, att sakerna måste fraktas hit så att en massa koldioxid släpps ut i onödan. Jag tycker om att höra koltrasten sjunga i trädet utanför och att ibland ta mig ett varmbad. Jag har allt jag behöver. Jag gillar till och med havregrynsgröt så mycket att jag kan äta det flera gånger i veckan som kvällsmat. Jag vet att glädjen finns inom mig när jag förmår vila i den. Och när det händer, så förstår jag att inget annat är värt sitt pris i jämförelse med den. Det är det jag kallar frid. Visserligen vill jag att mina nära och kära också ska känna glädje, hopp och kärlek och därför ibland behöver någon sak som någon har tillverkat i Kina eller kanske göra en resa någonstans dit man inte kan cykla eller promenera. Och det kanske jag också gör någon gång framöver. Och då får jag inse att  ingen är mer än människa och tillfredsställa det behovet. Men oftast finns glädjen närmare till hands. Och jag VET att för mig är lycka att inte längre att jaga i ekorrhjulet och överträffa mig själv i konsumtion. När jag lever varje dag i det lilla, ger mig själv stor frihet och tid att uppleva mitt alldeles fantastiska liv som står där runt omkring mig, så är jag i sann glädje. Det är det enda jag behöver. Ofta infinner sig den där lyckokänslan när jag suttit en stund och mediterat. Tid och rum upplöses. Jag är där på riktigt i kroppen. Men jag ÄR inte kroppen. Den är bara en del av min varelse som jag kan använda för att fungera på den här jorden. Och jag är glad för att det är så. Och därför måste jag hålla mig väl med den. Men den ÄR inte jag – egentligen. Glädjen intar mig och jag är ett med allt det stora fantastiska som är livet. Som person betyder jag ingenting alls. Det jag känner är bara en oändlig frid och tacksamhet för att det är så och för att jag slipper jaga runt och mäta mig med någon eller något som ändå har ett bäst-före-datum. Till skillnad från allt det där - som så många kallar verkligheten - är friden oändlig. Därför önskar jag nu dig som orkat läsa ända hit att du också ska få uppleva riktig frid i jul och låta dig själv sväva i oändligheten. För när du gör det fortplantar sig känslan i hela varelsen. Och plötsligen har kroppen Swishat iväg en julgåva till Svenska Afghanistankommittén eller Greenpeace och skänkt några stärkande ord till henne i snabbköpskassan eller förlåtit den som av misstag tappat dina julpepparkakor i golvet. Och julefriden har spridit sig en bit till över jorden helt utan ansträngning. Hjärtevärme till dig! Dela detta inlägg

Publish the Menu module to "offcanvas" position. Here you can publish other modules as well.
Learn More.