Om empati, skjutningar och oneness

På senare tid har jag fått vända och vrida på ordet empati i olika sammanhang. Bland annat sprang jag på en definition som Roberto Assagioli, den psykolog som grundade psykosyntesen, gjort. Assagioli sa att man inte kan nå fram till äkta existentiell förståelse utan empati. Han sa också att man behöver inta en opersonlig hållning och ställa sig själv åt sidan, så att man aktivt kan låta sig genomströmmas av ett starkt mänskligt intresse och på så vis upprätta en djupare inre relation. Jag tolkar det som att först när jag är i kontakt med mitt högre själv, min själ, så har jag möjlighet att förstå något av hur den där medmänniskan, som jag har framför mig, känner sig och agerar som hon gör.

Jag tror att vi alla känner igen en nästan elektrisk kommunikation som man kan uppleva, när man ibland lyckas ställa sig själv så där åt sidan. Man möter någon som man inte riktigt förstått sig på, ser plötsligen människan med alla styrkor och svagheter och kan mötas i ett djupt samförstånd som överbryggar alla ens tidigare föreställningar och fördomar. Kommer du ihåg någon sådan situation? Jag har sådana erfarenheter titt som tätt i min vardag. Jag förväntar mig att det ska bli svårt att möta en person som jag vet vill något helt annat än jag. Och i stället för att argumentera, vi finner en allmänmänsklig värme mellan oss, för vi lyckats ställa oss själva lite åt sidan och se den andras situation och behov. Just då känns det så självklart att vi är så lika trots alla olikheter. På ett själsligt plan har vi då hittat vi vår ”oneness” vår kollektiva samhörighet. Wow. Då är det där praktiska ganska lättlöst.

 

Ibland kan det vara väldigt svårt att hitta den där wowkänslan. Imorse möttes vi av rubrikerna kring att ännu en ung människa som inte ens hunnit fylla 20 år skjutits ihjäl i Sverige, den här gången var det rapparen Einár. Vi vet ännu inte vem som hållit i vapnet. Men det är inte första gången unga kriminella skjuter på varandra i vårt land i år, tyvärr. I det läget kan det vara svårt att föreställa sig gärningsmannen och samtidigt känna empati för människor som skjuter ned unga människor på öppen gata. Men forskning visar att det är precis det som är verkningsfullt i långa loppet. Jag drar mig till minnes en studie som Lynne McTaggart berättade om i vår Master Class för kollektivt intentionssättande i våras. Lynne är vetenskapsjournalist och författare till The Field och har studerat kopplingar mellan intentionssättning och kvantfysik.

 

Lynne brukar tala om vagusnerven och dess betydelse, som en av kroppens längsta nerver, som utgår från ryggmärgen och sträcker sig igenom hjärtat, lungorna, ansiktsmusklerna, levern och matsmältningsorganen. Den har tre funktioner: att koppla ihop alla kroppens kommunikationssystem som hanterar omsorg, att sakta ner pulsen och därmed lugna effekterna av kampflyktreaktioner i det autonoma nervsystemet, det vill säga stilla kroppens stressreaktion, samt att initiera frisättningen av oxytocin, det hormon som får oss att känna kärlek, förtroende, intimitet och hängivenhet. Vagus kallas därför även ”kärleksnerven”.

 

Forskare vid University of California i Berkeley ville undersöka om aktivering av kärleksnerven hjälper till att stimulera universell kärlek hos en person och en större acceptans av skillnader mellan jaget och det andra, brukar Lynne berätta. De sjösatte ett unikt forskningsprojekt som involverade en grupp universitetsstudenter. Forskarna visade en grupp studenter bilder av undernärda barn – kanske de mest utsatta av världens offer. Så fort eleverna såg bilderna gick deras vagusnerver i gång rejält. En annan grupp fick inte samma utslag. De visades bilder som skulle framkalla känslor av lojalitet och stolthet för den egna universitetsinstitutionen, såsom bilder av landmärken på campus och lokala sportevenemang.

 

Det var kanske inte så konstigt. Men den mest intressanta effekten inträffade när de båda grupperna efter den första visningen visades bilder av tjugo andra grupper av främlingar som var markant annorlunda än de själva: demokrater, republikaner, helgon, dömda brottslingar, terrorister, hemlösa, till och med studenter från deras största konkurrensuniversitet, Stanford. De studenter som hade sett fotona av de undernärda barnen och därmed stimulerat vagusnerverna beskrev i mycket högre grad än de i ”stolthetsgruppen” att de kände en stor känsla av likhet och samhörighet med alla grupper av främlingar. Uppenbarligen var det här ett enkelt sätt att skapa ”oneness”, kollektiv empati. Aktiviteten hos vagusnerven hjälpte till att ta bort en gräns för separation, vilket fick eleverna att fokusera på likheter snarare än skillnader. Och dessa känslor av samhörighet ökade med högre stimulans av vagusnerven.

Liknande resultat har Lynne själv fått vid sina olika gruppintentioner för fred runt om i världen, där tusentals människor försatt sig i en känsla av att vilja fred tillsammans med andra som tillhör grupper som de normalt sett inte befattar sig med (bland annat israeler och palestinier). Många gånger har experimenten resulterat i att människor accepterat och till och med uttryckt kärleksfulla ord om grupper som de ursprungligen aldrig skulle ha känt empati för.

 

Det finns många som pratar i kvantfysiska termer kring sådant här; några säger att vi inte är vare sig subjekt eller objekt utan kanske rentav bara existerar när vi betraktar andra och annars är en del av samma energi. Alldeles oavsett hur man ser på den saken i den här tredimensionella verklighet som vi lever i nu, så bär jag med mig Assagiolis ord om att empati är en förutsättning för existentiell förståelse. Jag måste lyckas ställa mig åt sidan för att förstå de som väljer att skjuta unga människor, eftersom vi är del i samma system, samma energier.

Om du inte lyssnat på Sommar i P1 med Nicolas Lunabbas, Föreningen Hela Malmös grundare, så tycker jag du ska ta dig den tiden. Nicolas berättar om sitt engagemang i Malmöpojkar, där några blev skyttar och andra blev skjutna och någon blev basketproffs i USA. Jag fylls av medkänsla och medmänsklig omsorg, en känsla jag gärna vill behålla just idag. Vad kan jag då göra med det? För bra lösningar, krävs empati och för bra empati krävs tid. Du och jag kan ta oss tid att lyssna på dem som står långt ifrån oss i ord och handling. Kanske hittar vi det där allmänmänskliga som får oss att känna samhörighet.