Dags att omfamna skuggorna

Varför är det så svårt att vara nöjd? Det är något som jag gång på gång frågar mig. Tidigare har jag bloggat om att jag under stor del av mitt liv drivits av en massa rädslor. Det var förstås en enorm befrielse att slippa gå omkring och vara rädd för en massa saker som andra människor var inblandade i. Och jag måste medge att jag under en period känt mig ganska stolt över att jag numera tar saker med större ro – är rätt chill rent av.

Men så kan jag allt som ofta känna mig irriterad och frustrerad på ett annat sätt. Frustrationen gäller mig själv. Varför låter jag mig påverkas av lägre energier hela tiden. Exempel? Ja, jo det finns det verkligen gott om. Jag har till exempel en gubbe som jag brukar kalla ”herr tidsoptimist” boende i mig som tror, och kanske till och med tycker, att jag är och borde vara väldigt effektiv – men på mitt eget sätt. Då och då låter jag mig övertalas av honom.

Jag leder ju kurser och seminarier och deltar dessutom i en hel del evenemang på kvällstid, vilket gör att jag har få kvällar när jag kan äta middag med familjen. Min yngsta dotter är 17 och väldigt självständig. Hon satsar på skolan, har flera fritidsintressen och är borta varje helgkväll med olika kompisar. Det är jag förstås glad för. Men det händer att vi inte äter middag tillsammans på en vecka. Eftersom hon är sist ut, så vet jag ju så väl att den här tiden vi har tillsammans är begränsad. Så då tänkte jag att jag skulle försöka boka in en middag i veckan när jag är mamma helt enkelt. Enkelt? Och så tittar jag i kalendern och messar dottern (ja det är så man kommunicerar med tonåringar ju, eftersom man inte har Snap Chat). Vi bokar in en kväll. Det känns bra i magen.

Sen gör jag en veckoplanering av det övriga: Någon klient ska bokas in, några andra kontaktas om erbjudanden, bokcirkeln ska förberedas, nyhetsbrev ska ut och en läsning ska vara klar. Jag streckar för i kalendern och känner mig nöjd. Men då har jag inte tänkt på att jag behöver läsa sex kapitel i en bok till coachutbildningen. Den ska ju vara läst till nästa vecka. Och jag har ju bjudit hem min gamla mamma på middag på fredag. Hon KAN bara inte sitta ensam vecka efter vecka. Och så skulle jag behöva åka till tippen med diverse grejor som jag snubblar över så fort jag kommer in. Och laga de där kuddarna i mottagningsstolarna.

Vet du vad min tidsoptimist säger då? Han vill inte hjälpa mig att prioritera för hans positiva sida är att han är väldigt entusiastisk till alla mina idéer. Och det blir jag såklart peppad av. Han säger: ”Enkelt, du gör bara så här: Du tar det viktigaste först. Sen tar du det näst viktigaste. Och sen det tredje viktigaste, och så vidare och så vidare.” Jag lyssnar på detta. Kanske en bra idé. Det tar tid att prioritera, inbillar jag mig. Bättre att sätta igång och göra. Och så blir det KRASCH härdsmälta i systemet.

Tiden för middag med dottern krymper till ett minimum. Vi kastar i oss maten och jag är i tankarna på nästa moment. Planeringsmötet hamnar efter middagen och när man redan sitter vid datorn, är det väl lika bra att justera några saker i webshopen. Missnöjet med mig själv börjar redan där. Varför ska det vara så svårt?

Dagen efter ringer någon som behöver prata en stund. Nu har tidsoptimisten packat ihop till förmån för ”hjälparen”. Vi får till ett bra samtal i positiv anda. Men efteråt tittar ”fru frustration” fram med sina pekpinnar. ”Vad var det jag sa, nu har du inte gjort den där läsningen idag heller…vilket of course kommer att innebära att du måste läsa dubbelt så många kapitel av den där tråkiga Coachboken i helgen – i stället för att ta fram den där spännande om ”Helig design”, som du ju ville läsa.” Jag får magknip och känner skam. Jag som får lägga upp min tid helt själv äntligen i livet. Varför trasslar jag till det? Varför kan jag inte sätta rimliga gränser?

Jag sätter mig ned och tittar ut över vattnet. För vem vore jag egentligen utan mina skuggor. De är ju inte där för att de är så superbekväma alla gånger. Men de är ju mina delpersonligheter – inte hela jag – men en del av det ofullkomliga. Jag sluter mina ögon och lägger mina energimässiga armar runt ”herr tidsoptimist”, ”hjälparen” och ”fru frustration” och försöker värma dem lite i januarikylan. De vill ju bara försöka få lite ordning på mig – var och en utifrån sina idéer. Och de tar visserligen stor plats men är så mycket trevligare än ”superpresteraren” som lurade mig att springa i ekorrhjulet under så många år. Tänker att det är så viktigt att vara vän med sina skuggor att inte döma dem för hårt, kanske le lite åt dem, när de är som jobbigast och våga omsluta dem med min kärlek.

Har du några skuggor du har svårt att bli vän med? Skriv gärna och berätta. De kommer alltid att finnas där. Det är lika bra att acceptera. Det är enbart upp till dig hur du ser på dem. Se hur mycket du har lärt av dem. Titta in i dig själv innanför skalet och se det vackra som är Du med alla dina bra och sämre delar av dig själv och inse att Du är vacker precis som du är. Den första man borde förlåta är sig själv, så släpper energierna och man är fri. Vem gillar att vara tillsammans med ”fru perfekt” – egentligen?

Önskar dig en fin helg med alla dina delar!